6 September 2019. 3 min läsning

Kärnkraftslogik #2: Avfallsåtervinning

Cover image

Idag sätter vi fokus på något riktigt bra: den moderna kärnkraftens fantastiska förmåga att återvinna sitt egna avfall — och på så sätt förkorta slutförvaringen med sisådär 99.000 år. Med existerande teknik kan vi skapa klimatsmart el i tusentals år och samtidigt arbeta upp redan brutet uran. Låt oss förklara hur!

Sign up

KÄRNKRAFTSLOGIK #2

Medan fossila energislag som gas- och kolkraft pumpar ut sitt avfall i atmosfären har kärnkraft redan idag stora krav på sig att hantera sitt avfall säkert, vilket också sker.

Men faktum kvarstår, nuvarande reaktorers avfall måste slutförvaras frånskilt från jordelivet i uppemot 100.000 år. Detta är en oöverskådlig tid och ett osäkert arv att lämna efter till kommande generationer. Den goda nyheten är att det går att korta ner den tiden med ungefär 99.000 år genom att använda det uran som redan har brutits världen över i den fjärde generationens (Gen-IV) kärnkraftsverk. Detta borde prioriteras högt, så tillåt oss berätta mer.

I vanliga vattenkylda kärnkraftsreaktorer likt de vi har i Sverige idag kan man bara utvinna energi ur c:a 0,7 % av det naturliga uranet. Resterande 99,3% blir kärnavfall, till stor del en i princip är obrukbar restprodukt samt vissa delar (t.ex. plutonium) som alltså måste slutförvaras. Jättelänge.

Det är här fjärde generationens (Gen-IV) kärnkraftsverk kommer in, och nu snackar vi avfallsåtervinning deluxe: istället för att skicka ner detta knappt använda uran i ett plomberat hål i marken, vilket är vår nuvarande plan i bl.a. Sverige, så kan vi med hjälp av Gen-IV använda restprodukten (inkl. plutoniumet) till att skapa fossilfri, klimatsmart och pålitlig el. Det bästa av allt? Slutavfallet från Gen-IV kräver betydligt kortare slutförvar innan det når bakgrundsstrålnings-nivåer — runt 1000 år.

Vi skulle kunna bli jättetekniska här och gå in på isotoper, U235 vs. U238, MOX och transuraner etcetera — men låter bli det. Är du intresserad så finns oändligt mycket information att tillgå på nätet gällande denna teknik, då man har forskat på området de senaste 40 åren. Vi uppmuntrar er verkligen att följa t.ex. våra källor nedan om ni vill veta mer. Det är ofta oerhört fascinerande läsning.

I alla fall, den mängd brutet uran som finns i förvar på jorden idag — motsvarande c:a 3 fotbollsplaner fullpackade med avfallstunnor — räcker för att driva lika många Gen-IV reaktorer som det finns äldre varianter i drift idag i flera tusen år!

Man hör ofta i debatten att Gen-IV reaktorer är ”sci-fi” och ”drömmar”, men så är inte fallet. I Belojarsks kärnkraftsverk i Ryssland är Gen-IV reaktorerna BN-600 och BN-800 i full swing, och Indien kör igång sin första kommersiella reaktor av typen i början av 2020 efter några års lyckosamma tester.

Ja, speciellt oprövad är Gen-IV förresten inte heller. BN-600 har varit i kommersiell drift sen 80-talet med en kumulativ nyttjandegrad på 74,6%, medan BN-800 drog igång redan år 2016. Man känner sig såpass trygg i att Gen-IV fungerar och löser problem både långsiktigt och kortsiktigt att man redan nu satsar ännu mer på kärnbränsleupparbetning, avfallsåtervinning — och en blykyld reaktor, en Gen-IV teknik där svensk know-how faktiskt spelar en avgörande roll.

Man bör dock anmärka på att den låga kostnaden och den stora tillgången på nytt uran i världen kan göra återvinningen mindre intressant. Vi anser som ni förstått att en av de största fördelarna med modern kärnkraft är just avfallsåtervinning — men för att nå ett läge där vi inte lämnar avfall efter oss i hundratusen år så kommer det såklart att vara avgörande att genom incitament göra återvinning av uran kommersiellt sett mer lukrativt än att bryta nytt.

I Sverige finns idag strax över 6000 ton använt bränsle i lager i väntan på slutförvar. Det är tillräckligt för att starta sex av dessa moderna kärnkraftverk. Att som föregångsland investera stort i modern kärnkraft och att ta vara på restavfallet vore att ta riktigt ansvar för vårt klimat och vår långsiktigt rena och stabila energiförsörjning.

Man kan lugnt konstatera att det s.k. tankeförbudet som ålades svensk kärnkraft 1987-2006 hindrade inhemsk forskning, utveckling och resursallokering dedikerad till Gen-IV, men det är inte för sent för oss att komma ikapp och förbi igen. Vi skulle t.o.m. vilja påstå att det är vårt förbannade ansvar.

Det finns ett engelskt ordspråk som är lite svåröversatt men som passar väldigt bra in i detta sammanhang:

"It's not waste until you waste it!"

PS. Vill du visa ditt stöd för modern kärnkraft? Bli kund hos Kärnfull Energi!

Sign up

Källor (bl.a.):