v.4 – Framsteg, YIMBY och Tyskland

Dags att summera en finfin svensk kärnkraftsvecka. Dessutom – YIMBY-faktorn tilltar och Tysklands energi- och geopolitiska haveri granskas.

• Sverige: Slutförvar, vätgas och nya rekordsiffror!
• Världen: Kärnkraftens "Yes-in-my-Backyard" fördel
• Tyskland: Der Spiegel, SVT och FT sågar Energiewende

_______________________________________________________

Sverige: Slutförvar, vätgas och nya rekordsiffror!

Svensk kärnenergi är ju konstant en framgångssaga, men just denna vecka har bjudit på lite extra glädjande nyheter. Dels ett godkänt slutförvar, dels inom vätgasproduktion och dels i form av investeringsvilja och opinion.

Vi börjar med torsdagens efterlängtade besked att det svenska slutförvaret för kärnbränsle nu är godkänt vilket innebär att man kan se på framtiden med lite mer tillförsikt. Att frågan får en lösning har främst en rad fördelar för en mer nyanserad debatt, och även om vi i framtiden väljer att börja återvinna kärnbränslet i Gen-IV system så kommer ett slutförvar behövas.

Sverige blir nu, jämte Finland, världsledande även inom denna kärnfråga, och i princip all media har rapporterat om beskedet. Omnis sammanställning är en bra början. Förhoppningsvis kan vi nu även få en bredare diskussion om avfall i behov av djupförvar, och avfall relaterad till annan energiproduktion.

Vi lyfter ju ofta upp att fixeringen kring just kärnenergins relativt snabbt avklingande avfall – efter tusen år behöver man i princip förtära det för att det skall utgöra en fara – är olycklig. Inte minst om man lyfter blicken och ser på hur deponi av evigt livsfarliga material som t.ex. kvicksilver, kadmium och arsenik går till i världen.

Där pratar vi dessutom oerhört mycket större volymer. I Sverige handlar det om totalt runt 12 000 ton kärnavfall, vilket må låta mycket men är närmast försumbart jämfört med de cirka 400 000 ton giftigt avfall – med oändlig halveringstid – som enbart Rönnskärsverken lämnar efter sig.

Beslutet tycks även föra med sig en mer framåtlutad medial rapportering kring kärnenergins framtid, vilket även märks i Dagens Nyheter som i fredagens upplaga konstaterar att:

"Små massproducerade kärnkraftreaktorer är den nya snackisen inom energiområdet. Det är inte längre bara en idé på ett papper eller en framtidsteknik – flera är redan i drift och en aktör planerar en reaktorfabrik i Sverige."

Ja, det blåser sannerligen positiva vindar i landet nu, något som inte minst syns i opinionen. Enligt Demoskops nya mätning är svenskarna nu rekordpositiva till kärnkraften, där andelen som vill ha kvar och/eller bygga ny kärnkraft i landet är uppe på 85 procent. Det är en ökning från 79 procent hösten 2019, rapporterar Vattenfall.

Att framtidens kärnkraftsdrift även bjuder på intressanta möjligheter kring flexibilitet fick vi även det en fin försmak på i veckan när Oskarshamns kärnkraftverk lät meddela att man signerat världens första kommersiella avtal gällande reaktorproducerad vätgas. Kunden är Linde Gas och troligtvis kommer vi se fler liknande nyheter i framtiden i takt med att efterfrågan på fossilfri vätgas ökar globalt.

Kärnenergins höga kapacitetsfaktorer är perfekta för kostnadsoptimal framställning av vätgas via elektrolys. RechargeNews skriver bra om denna spännande utveckling. Att världen nu börjar se mer allomfattande på kärnenergins alla applikationer, även bortom ren elproduktion, är troligtvis en av anledningarna till stundande rekordstora investeringar. Rystad Energy rapporterade i veckan att motsvarande 860 miljarder(!) kronor väntas investeras i tekniken bara inom de närmsta två åren.

_______________________________________________________

Världen: Kärnkraftens "Yes-in-my-Backyard" fördel

Jakten på en hållbar elektrifiering kommer i framtiden att allt oftare kantas av konflikter mellan nyetablering av elproduktion och en orörd närmiljö. Man pratar ofta om en NIMBY-effekt – Not-in-my-Backyard – där man anser att mer el förvisso behöver genereras, men inte i ens omedelbara närhet.

NIMBY-fenomenet förknippas ofta med vindkraften – men hur är det med kärnenergin? Tack, tvärtom faktiskt. För trots att man ibland får höra raljanta kommenterar från våra folkvalda kring framtidens "kvartersreaktorer", så visar fakta i frågan att närboende kring kärnkraftverk tvärtom uppskattar dem. Mycket.

“The smaller footprint of micro-reactors is a huge advantage. If they also prove to be affordable, they could provide an enormous supply of zero-carbon electricity that creates many fewer conflicts about open space.”

Citatet hämtas från Bloombergs utmärkta artikel "NIMBYism is Good if the N Stands for Nuclear", som förklarar hur närboende säger "Yes" och tycks uppskatta de skyddade naturområdena, de välbetalda och stabila jobben samt den avgörande miljö- och energiinsats som kraftverket och dess personal står för.

Här i Sverige är YIMBY-faktorn nu till och med starkare än någonsin, och då inte minst i Halland där nya rekordsiffror presenterades i tisdagens Hallands Nyheter:

"92 procent av dem som bor i den inre zonen har ganska stort eller mycket stort förtroende för Ringhals kärnkraftverk. Det är den högsta siffran sen mätningarna startade. För befolkningen i den yttre cirkeln är förtroendet 75 procent. Hälften av intervjupersonerna vill utveckla kärnkraften och bygga nya reaktorer vid behov. Så höga siffror har Ringhals aldrig tidigare fått. Ingen (inte mätbart) vill att reaktorerna omedelbart stoppas.”

Den positiva attityden har sannolikt med både elbrist, elpriser och klimatdebatt att göra. Det sistnämnda är troligtvis det som global nivå driver på den växande nyfikenheten på kärnenergins alla förtjänster, och det tillhör numera glädjande nog vardagen att få läsa välresearchade artiklar som breddar perspektiven.

I veckan som gick slog till exempel MoneyWeek till med den utmärkta artikeln "Just how green is nuclear power?" där man bland annat förtjänstfullt förklarar just hur odramatiskt kärnavfallet faktiskt där.

Quilette ville inte vara sämre och publicerade på torsdagen "Why Environmentalists Pose a Bigger Obstacle to Effective Climate Policy than Denialists" som med avstamp i Netflix-filmen "Don't look up" tålmodigt lyfter fram just hur skadlig den oheliga anti-kärnkraftsalliansen mellan fossillobbyister och traditionella miljörörelser varit för vår planet.

_______________________________________________________

Tyskland: Der Spiegel, SVT och FT sågar Energiewende

Det är svårt att inte stanna till vid Tyskland dessa geopolitiskt osäkra veckor. Glädjande nog tycks nu landets mångåriga och medvetna ryska roulette med EU:s oberoende och välbefinnande nu komma ikapp. Tyskarnas val att på bara ett decennium montera ner den planerbara delen av sin fossilfria elproduktion kritiseras nu av fler än oss.

Dock blev det inte främst de miljö- och privatekonomiska klavertrampen som slutligen förde upp frågan högst upp på medias dagordning, utan de problematiska omständigheterna kring hur ett fåtal politiker – tillsynes för egen vinning – under täckmanteln "Energiewende" försett Ryssland med nycklarna till Europa.

Der Spiegel står för den mest svidande kritiken i form av artikeln "Germany Has a Russia Problem". Här förklaras tålmodigt hur partiet SPD, och forne rikskanslern Schröder, står att beskylla för nuläget:

"Strax innan han röstades bort tecknade Schröder avtalet om Nordstream 1 med Rysslands president Vladimir Putin – och blev sedan omedelbart styrelseordförande för företaget som driver pipelinen. Han är nu också styrelseordförande för det ryska oljebolaget Rosneft. En del av problemet är att många inom SPD, och i Tyskland i stort, fortsätter att se Schröder som en helt normal före detta kansler och äldre statsman. I själva verket är han inget annat än en betald lobbyist på Moskvas lönelista."

Det som inte nämns i artikeln är dock att just Schröder även orkestrerade landets utfasning av kärnenergin, ett arv som på senare år förvaltats "väl" av Merkel. År 2002 stod Tysklands reaktorer årligen för nästan exakt samma mängd el som nu istället flödar in i form av fossil "naturgas" via Nordstream 1. Ett sammanträffande?

Samtidigt som Der Spiegel helt missar kopplingen till kärnkraft sin artikel lägger Financial Times fokuset på just den aspekten i sin krönika "Joe Biden's Germany headache":

"Schröder, Merkels föregångare, var den första som meddelade att Tyskland skulle fasa ut kärnkraften. Antikärnkraftsentimentet verkar övertrumfa geopolitik. Den här månaden stängde Tyskland tre av sina återstående sex kärnkraftverk, veckor efter att ryska trupper samlats vid Ukrainas gräns. Resten kommer att stängas senare i år. Motståndet mot kärnkraften verkar också överväga oro över den globala uppvärmningen. Frankrike storsatsar på kärnkraft medan Tyskland, vars el har högre koldioxidintensitet än de flesta grannländer, insisterar på att Bryssel inte ska klassificera kärnkraft som en hållbar energi. Detta försätter Tyskland i en envis minoritet."

SVT vill inte vara sämre, och sätter med sin analys "Tyskland har målat in sig i ett hörn – försöker rädda ryska gasleveranser" fingret relativt väl på den hopplösa situation som tyskarna försatt sig själva och EU:s alla medborgare i. Det första steget mot att lösa problem sägs ju vara att prata om dem och hur de uppkommit.

Kanske är vi, tack vare artiklar likt dessa, ännu lite närmre en gemensam historiebeskrivning av de cyniska schackdrag som ligger bakom att fossillobbyister i så stor utsträckning tillåtits diktera villkoren för EU:s energipolitik?

_______________________________________________________

Sveriges första elbolag med 100% kärnkraft:

• Minimala utsläpp, stabila elnät, orörd svensk natur
• Ta kontroll med rörligt timpris utan bindningstid
• Forskningsstöd och blixtsnabb kundtjänst
• Topprankade på Trustpilot (4,8 av 5)