Vårt kärnfulla tänk

Vi har alltid varit positivt inställda till kärnkraft, troligtvis då vi bägge kommer från ingenjörstunga familjer där nyfikenhet kring tekniska landvinningar och dess påverkan på våra liv och miljö varit vägledande. Just fission har alltid fascinerat oss, hur man redan för snart hundra år sedan förstod hur man kunde tämja en sådan oerhörd kraft och skapa enorm energi ur väldigt lite material.

Att tekniken tidigt användes för militära ändamål är knappast ett unikt problem för fission -- snarare är det standard att nya teknologier först används i en sådan kontext. Att omfattande kärnkraftsolyckor har inträffat genom åren är fruktansvärt.

Dock skall omfattningen av dem ställas i perspektiv till andra olyckor relaterade till energiområdet. Det räcker att titta på statistik gällande mortalitet per kWh och energislag för att förstå hur oerhört mycket värre kolgruvor, gasutvinning, vattendammar har skadat vår planet och tagit liv. Att kunskapen om t.ex. Tjernobyl är så mycket större än om Banqiao kan vi tycka är direkt märkligt.

Vi har också alltid haft ett stort miljöintresse. Att ta del av vår underbara svenska natur i såväl skärgård som svampskogar har föranlett en stor önskan att pragmatiskt och rationellt ta mig miljöutmaningarna och säkerställa att våra barn och kommande generationer kan fortsätta njuta av frisk luft och gott klimat.

Historiskt har mänskligheten alltid tagit sig an utmaningar genom innovation, forskning och utveckling och det är endast så som vi kan skapa förutsättningar att bibehålla och förbättra vår tid på jorden. Delvis därför har vi funnit det oerhört provocerande att vi under tjugotalet år i Sverige förbjöd folk att ”utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.”

Den s.k. tankeförbudslagen 1987-2006 har med största sannolikhet hindrat oss från att bli en än mer framstående miljönation och utan den hade vi troligtvis varit ännu längre fram gällande avfallshantering – och kanske framförallt avfallsåtervinning. Att vi ännu idag i svenska kärnkraftverk endast kan använda 1 % av energin i uranet är remarkabelt. I andra länder, där man satsat på Generation IV kan man redan nu höja den siffran till 10 % -- och tekniken har oerhörd förbättringspotential utöver detta.

Motståndare till kärnkraft pratar ofta om avfallshantering, olycksrisker och kostnader. Samtliga dessa områden kan hanteras genom stora satsningar på forskning och utveckling. Satsningar vi måste göra. Stigmatiseringen kring kärnkraft måste brytas och vi måste tillåta oss att tänka fritt och aktivt kring hur vi ska ta oss an utmaningarna såväl emotionellt, småskaligt och kortsiktigt som rationellt, storskaligt och långsiktigt.

Det råder år 2019 äntligen ingen tvekan kring att kärnkraft är det absolut bästa sättet att ta sig an miljöutmaningarna, göra oss kvitt fossila energislag och säkerställa EU:s oberoende.